Laddar

Det där vi inte vet…

Vi tar en skön paus vid atlantkusten i Ramallosa utmed camino portuguese, ca 165 km från Santiago de Compostela. Ett fat salta oliver, svalkande dryck, solsken och dessutom med Adele sjungandes vackert i bakgrunden.

Vi vandrar idag med många tankar och känslor inom oss. Tystnaden bryts av djupa samtal för att igen återgå till tystnad och eftertanke. Senaste dagarnas tråkiga besked har påverkat oss båda. Först beskedet om att Vandringsbloggens grundare Angeliqa Meijstedt lämnat oss, som sedan följdes av ett inlägg på samma blogg som berättade att hon valt att ta sitt eget liv.

Tankarna och samtalet handlar om vad lite vi egentligen vet om våra medmänniskor. Även dem som vi möter varje dag och till och med är oss väldigt nära.

Hur många människor kommer du i kontakt med på en dag? Vem är det som du går förbi, möter, sitter bredvid på bussen, läser om, ser på TV, lever med eller hör någon berätta om? På riktigt – vem är det egentligen?

Vi vet ingenting eller åtminstone väldigt väldigt lite! Det som syns är den allra yttersta spröda fasaden. Ytan som är projiceringen av den roll som spelas just där och då. Rollen som den morgontrötta medpassageraren, den hurtiga joggaren eller kanske den glada, skämtsamma kollegan på jobbet. Eller barnets respektive förälderns roll.

Vi frågar inte, skrapar inte ens på ytan utan väljer att ta för givet och bedöma utifrån det vi ser och hör. Och då blir det baserat på våra alldeles egna preferenser. Inte utifrån den människa vi har framför eller bredvid oss. Om vi nu ens bemödar oss eller anser oss ha tid att ta någon notis överhuvud taget.

Vi samtalar om att detta kanske är just den stora anledningen till att vi vandrar Caminon? Vi sänker tempot, kliver ur våra roller och tar oss tid att möta människorna. Vandring i sig tar ner tempot och öppnar våra sinnen för nya möten. På fjället är du dock ganska ensam eller i ett mindre sällskap. På Caminon, även om du vandrar själv, möter du ständigt nya människor utmed vägen och på härbärgen, vilket skapar andra unika förutsättningar för möten.

Igår gick vi ifatt en man som vandrade med rullator. Pilgrim eller uteliggare? Ja, helt uppriktigt, tanken kom. Vi utbytte det sedvanliga buen camino och bjöd på kex. Ett tack, leenden utbyttes och vi gick vidare.

Senare kom mannen, som visade sig vara från Tyskland, till vårt albergue där vi tagit in för natten. Vi presenterade oss, bjöd upp honom på terassen där vi kom att samtala i ett par timmar. Vi fick del av hans livshistoria – yrke, relation, sjukdom med oviss utgångspunkt så sent som förra året. Staplande steg i sjukhuskorridorer där beslutet att gå Caminon föddes. Med rullator, många vilopauser och syrgasapparat nattetid pga nedsatt lungkapacitet.

Vi lagade och åt kvällsmat tillsammans, delade vår egen historia, och vi fick ett underbart möte med en för oss tidigare helt okänd medmänniska. Ett möte vi tar med oss och som är en viktig anledning till att vi är just här – på Caminon, i solen med salta oliver och svalkande dryck.

error

En tanke på “Det där vi inte vet…

  1. Underbar o tråkig läsnin! Glädje i sorgen👣❤️Fantastisk vad Caminon gör olika för oss som vandrar den! För mig var det att lägga saker bakom mig som jag aldrig kunnat förlåta en person i min familj! Efter 2 genomförda känner jag mig nu tillfreds med hur jag kunnat lägga detta svek bakom mig och gå vidare! Buen Camino ni alla på väg❤️👣👣👣

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *