Laddar
Husbil mot Atlantens horisont. Foto taget i O Rosal, Portugal utmed Camino Potugues.

En glimt av imorgon

Den stod där så vackert. En liten försmak om vad som komma skall… Vandringen längs Camino Portuguese är på många sätt jämförbar med Camino Frances som vi hade förmånen att gå i september/oktober 2018.

Men vi fängslas mer av skillnaderna. Skillnaderna mellan de två lederna som båda bär pilgrimer på lätta såväl som tunga fötter till Santiago de Compostela. Spännande är också kontrasterna som vi på vår väg norrut kastas mellan från en stund till en annan. För att inte tala om kontrasterna som finns där i ett och samma unika ögonblick.

Solen värmer från en klarblå himmel. Det är svettigt och plötsligt dyker den där lilla, helt magiska strandremsan upp och du bara måste bada. Sommarvarmt i luften – kanske 10-12 grader i oceanen. Kontrasten är helt underbar.

Vi fortsätter utmed samma oändliga hav. Kanske 30 min till. Köper piroger som vi mumsar på medan vi går. Leden viker av och snirklar sig bort från atlanten mellan byns hus och odlingar. En nedförsbacke, lite uppför igen. Möter en bil i alldeles för hög fart där vi inte trodde att någon ens skulle komma på att köra bil. Viker av genom ett litet skogsparti med eukalyptus och väl ute på andra sidan promenerar vi plötsligt under en motorväg.

Dagens mål är Vigo. En riktig storstad som i sig blir en enorm kontrast till senaste veckans mindre byar, samhällen och städer. Härbärget matchar staden och nu känner jag mig plötsligt väldigt långt från mesetans septembertorra, oändliga landskap med små, fattiga, ja näst intill övergivna byar.

Natten som gick tillbringade vi på ett av kyrkans härbärgen i den lilla staden Ramallosa. Enkelt minst sagt. Köket t.ex. bestod av en mikrovågsugn på en hylla i entrén. Här på Kaps hostel i Vigo finns ett enorm restaurangkök med fyra induktionshällar, två stora kylskåp o.s.v. Priserna? 15€ per person i Ramallosa, 12€ för pilgrimer i Vigo.

Ständigt dessa kontraster. Som ibland är ytterligheter och blir varandras motpol. Och jämföra ska vi inte. Istället konstatera att den ena ytterligheten är beroende av sin motpol, av det som är annorlunda. Det är då glaskolossen i Vigo får liv och vi ser på kyrkans enkla härbärge i Ramallosa som charmigt.

error

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *